Nu är det dags, tar tag i livet, startar klockan och låter saker och ting flyta på, jag har stått stilla för länge nu, det ska bli skönt att komma igång, få rutin på livet igen och se till att göra det bästa av det.
Få mer ansvar på mina axlar ansvar som handlar om mig själv och inte har med sonen att göra.. Det är viktigt att klara sig själv, få ta sig upp på fötter en gång till då jag har krupit för länge nu, undvikit att gå vidare i rädsla av att för alltid vara ensam varannan vecka fast att jag vet bättre än så. "Kärleken kommer" som han ropar på reklamen efter att ha sålt både frys och tvål till snuten..

 

Det var flera år sedan jag bloggade sist, när man fått barn ägnar man den mesta tiden åt att anpassa sig till det nya livet, livet med sambo och barn och det tar tid kan jag lova, iallafall så gjorde det de för mig, det tog så långt tid så innan jag hade kommit in i det hade jag tagit mig ur det... Sambo förhållandet alltså, inte mamma rollen, den behåller jag mer än gärna resten av livet.
Så nu sitter jag här i soffan, med datorn i knät och med fötterna på bordet och ser ut som vilken ensam 22 åring som helst, det är pappas vecka, jag är ensam och det är denna veckan som det är meningen att jag ska göra så mycket men aldrig gör för jag är så fruktansvärt lat, och på söndag när sonen kommer hem kommer lyckan skölja över mig och lagom till onsdag förbannar jag mig själv för att ha varit så lat denna veckan, jag vet om det... Jag gör bara ingenting åt det just nu, det är en fas, det går över, men när det vet jag inte riktigt. När jag är villig att förändras kanske?